tisdag 7 juni 2016

Hur jag är vegan


Jag trodde att jag kunde sluta när jag ville. Jag trodde att jag bara var vegan för djurens skull, för miljön och för min hälsa; jag trodde att jag inte var en sån vegan som rynkade på näsan åt något. Jag tyckte att det var ett sånt bra förhandlingsläge att för en stund kunna ställa mig på köttätarnas sida i diskussioner men sedan ändå visa hur "kött är gott"-argumentet inte räcker eftersom att jag tycker att kött är gott - men ändå ratar det. Jag gillade att känna att det var ett val som jag ägde, att det var nyanserat och att alla kunde identifiera sig med mig om vi skulle prata mat.

Men jag har förändrats.

Jag tycker att tanken på att äta ägg, ens i bakverk, är olustig. Jag har inte kunnat få mig själv till att äta upp min portion av nyfiket inköpta soja-tigerräkor och fejklax (det finns en uppsjö av roliga produkter numera). Och när jag var i Kanada så råkade jag äta en sås med steksky från kött i och kunde inte ta en tugga till.

Jag får äta vad jag vill, men jag vill inte. Jag känner inte att jag späker eller begränsar mig; jag känner att alla icke-vegos tar sig friheter. Det vore inte att "unna mig" eller att charmigt "fuska lite" att äta en ölkorv eller lite parmaskinka en kväll. Det vore liksom bara mord, plåga och död. Det är inte somrigt, härligt, helgfint eller njutningsfullt. Det är försent, det är fel, det är förbi. Det är supertråkigt och ett faktum. Jag skulle så gärna vilja vilja visa upp all matkultur som jag är uppväxt med till min pojkvän till exempel, men det går liksom inte. Det är.. nästan en liten sorg, på riktigt. Sorg efter känslor som inte går att nostalgiskt uppleva igen för att ny information har tillkommit och situationen är förändrad för alltid.

I bubblan av rent samvete, smakrik mat och lång hållbarhet på mejeriprodukter så har normaliseringen av att föda upp, döda och äta andra levande varelser avprogrammerats från min hjärna och det har blivit orimligt på riktigt. För det är ju det, orimligt på riktigt.

Tre år som vegan senare och nu känner jag det i varje cell. Suck och hurra, typ!

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar